Tänk att dagen före julafton fortfarande är lika lång! Ja, alltså det är ju inte konstigt att den i tid mätt är hyfsat oförädrad vad det gäller utsträckning, men det är lite märkligt att den fortfarande känns som en av årets längsta dagar. Trodde att det bara var när man var liten som det kändes så - att man väntade så himla länge, och upplevde det som att den 23:e december inte hade något slut.
Men, idag så har jag sovit länge, ätit frukost, hängt med morsan på stan och ätit lunch. Har också diskat, slagit in sista julklapparna, bokat biobiljetter, kollat upp vilka skolböcker som ska läsas under jullovet och dansat en liten stund. Och ändå är klockan inte ens tre! Vad är det som händer?! Har tiden sträckt ut sig, växt, tjocknat och blivit seg? Om jag färgar håret nu så har ytterligare två timmar förflutit när det är klart. Och från klockan fem då, så antar jag att jag kan måla på min nyss påbörjade tavla tills det är läggdags.
Troligtvis är det inte bara själva julafton som utövar en sådan lockelse att tiden förvandlats till kola. Antagligen så känns idag så väldigt oändlig för att jag har så himla mycket trevligt att se fram emot närmsta veckorna, att jag knappt kan vänta på att det ska bli en ny vecka!
Jul, såklart, med allt vad det innebär; lång sovmorgon, god frukost, soft dag, mat och paket med familjen (inklusive släktingar och så, av olika slag), julklappsspel och soffmys. Sen följer sköna dagar med biobesök, finbesök, finmiddag på nyårsafton, Stockholmsresa för att träffa andra fina vänner och skaka rumpa till vettig dansmusik (dancehall och afrikanska rytmer). Hoppas på en och annan vända i pulkbacken, och att temperaturen sjunker bara liiiite, såpass att man kan bygga snölyktor på trappen och utanför köksfönstret.
Är man då också lite ivrig och otålig av naturen är det ju inte konstigt att man längtar!
Nu ska jag gå och längta lite vid spisen tänkte jag. (Koka vatten till hennafärgen.)
Puss på er!
