tisdagstänkar'n.

 

Mycket bra början på veckan hittills med en måndagkväll i Falun hos en sån där löjligt fin människa, där det bjöds på mycket skratt, rätt mycket vin och en liten skvätt tequila.

 

Examinationsfrågorna till kursen om klimatförändringar är inlämnade, kycklingwoken är lagad och uppäten, träningskläderna tvättade och jag roade mig tidigare idag med en timmes drömfylld tupplur på eftermiddagen.

 

Nu är det meningen att jag ska börja skriva på hemtentan om 1700-talets trender inom kläder och inredning. Så naturligtvis tänker jag ställa mig och diska alldeles strax - när jag är klar med att sortera in alla word-filer i passande nya mappar så att det ska bli ordning och reda även i dumburken.

 

Hittade precis ett litet diskussionsinlägg från en superintressant kurs i ekofilosofi som jag läste för dryg ett år sen - det handlar här om känslor vs. förnuft, skrivet efter att jag läst vad filosofen Arne Naess hade att säga om den saken.

 

"Naess skriver om framtiden som ett öppet landskap, där allt är möjligt. Allt kan hända – en positiv syn på livet, naturen och människorna som jag tycker är fantastiskt fin.

 Han pratar om, och gör skillnad på, ”aktivhet” och ”aktivitet”. Jag tror att vi idag fokuserar allt för mycket av vår tid och energi på just aktivitet, att göra, att skapa, att förändra, så att vi glömmer bort den minst lika viktiga aktivheten – att bara vara, att känna, att finnas. Lever man ett bättre liv om man ibland lägger ner aktiviteten och hänger sig åt aktivhet istället? Att istället för att springa längs stranden, ha aktiviteten i kroppen, i fötterna och se havet på avstånd – lägga sig ner i sanden och låta havet komma över ens fötter, vara i havet, sitt eget medvetande, i nuet och bara känna hur det känns att leva.

Om det nu skulle vara så att förnuft och känsla är två olika saker, hur många av oss styrs av det ena eller det andra? Hur skiljer man på vad som är vad? En person som i andras ögon uppfattas som förnuftig kanske upplever att han/hon helt går på känsla. Jag tycker att det är väldigt intressant att fundera över hur många av ens beslut som är både förnuftiga och känslogrundade.

Även resonemanget att vi blir mer aktiverade av positiva känslor som vänskap och kärlek är väldigt intressant. De negativa, passiviserande känslorna har, enligt Naess och Spinoza, inte lika stark kraft att engagera och aktivera hela människan. Om man då är ”slav” under sina negativa känslor så får man kanske en väldigt dyster och destruktiv syn på livet, och det kanske är en sådan nedåtgående spiral som skapat världsbilden vi har idag, och vad som gör att vi är bättre på att förstöra vår omvärld än att samarbeta med den.

 Ju fler av oss som låter de positiva känslorna styra, desto bättre tror jag att det är för vår miljö, oss som människor och relationen däremellan. Om vi slutar tro att allt redan är kört, att det är försent, att det inte finns någonting att göra, då öppnar vi istället för nya möjligheter, nya sätt att tänka och därmed en ljusare framtid. Eftersom vi inte kan ställa oss utanför oss själva måste vi se oss som en del av omvärlden, som Naess skriver, att inte stiga ner i floden, utan att vara floden. Och vi vill väl ändå inte förstöra oss själva? Om vi är en del av vår miljö, visst känner vi då en större motivation att lösa problemen?

Låter det inte fantastiskt att det i så fall är möjligt att ersätta konsumtion och teknisk utveckling med närvaro i sig själv, samhörighet med andra och med naturen?"

 

Att analysera sjuttonhundratalsporträtt där tedrickande högfärdsdonnor och svärdförsedda herremän stirrar hålögt ut i periferin känns ibland så himla futtigt.

Så istället bloggar jag om efterrätter.

 

Som den här hastigt men kärleksfullt ihopvispade chokladmoussen.



Vispa grädde.
Smält choklad. (Här är det tydligen löjligt god 90% eko/fairtradechoklad från Bolivia...)
Smält lite kokosolja.
Släng i alltihop i en mixer tillsammans med en näve hallon.
Kör!
Häll upp i nåt snyggt glas eller så, blanda i några chiliflakes och en nypa flingsalt.
Ät!